fredag 29 juli 2016

Ebbe Skammelson


Vår kommun har del i den episka balladen om Ebbe Skammelson, som jag här tänker återberätta något med egna ord och tankar.





Ebbe, som seglade upp längs Lagan och till slut till sjön Bolmen. Det var här som hans öge beseglades i och med att han fann kärleken på Tiraholm i form av Malmfrid. De båda blev förälskade, men oförutsedda omständigheter skulle komma att hålla dem isär.
Ebbe fanns inte längre där, men Malmfrid väntade på honom troget i många år. Till slut så slöt hon frid med tanken att Ebbe måste ha dött, stridandes i ett annat land, och inte skulle komma tillbaka.
På så vis hände det sig att hon tog Ebbe Skammelsons bror Peter som make.



I sann tragisk berättaranda så återvände Ebbe på självaste bröllopsdagen och blev såklart bestört när han fick höra vad som stundade. I sin vrede halshögg han sin bror (för på den tiden så sparade man inte på krutet när man överreagerade).
Malmfrid blev så chockad över vad hon fick se, att hon själv trillade död ner. Återigen det här med att överreagera. Nå, väl.

Där stod sedan Ebbe, tyngd av skam och utan vare sig bror eller sin kärlek.

För att pina sig själv så lät han en smed göra en kedja med trehundrasextiofem länkar, en för var dag på året, som Ebbe skulle tvinga sig själv att bära som en påminnelse om hans synd.



Ebbe gav sig sedan ut på en resa genom Europa för att söka förlåtelse från självaste påven. Konstigt nog var det inte det den svåra biten, för påven gav honom förlåtelse som representant för den katolska kyrkan, men också för den allsmäktige fadern. Påven sade till Ebbe att både kyrka och gud kan förlåta, men att det skulle göra detsamma om man inte i sitt hjärta kunde förlåta sig själv.

Något mer upplyst så återvände Skammelson till Sverige för att sakteliga komma till sina sinnens ro över det som varit. Han färdades mellan öarna i Bolmen med roddbåt, och stannade en dag på varje ö. För varje övernattning han gjorde så blev han av med en länk i kedjan,
På så sätt lättades hans samvete dag för dag, till han till slut bara hade en länk kvar. När så den sista länken i kedjan fallit av, så uppfylldes Ebbe till slut av den inre förlåtelse som han så länge sökt. Han var vid det tillfället i Angelstad, och där dog han och blev begraven vid kyrkan där.



Jag kan säga som så att jag tycker om den här berättelsen. Särskilt delen som behandlar förlåtelse.
Vi söker alla någon form av förlåtelse, i olika grader, vid någon tidpunkt i våra liv. Medan somliga av oss söker att göra bot, på ett eller annat vis, så får man inte glömma att också förlåta sig själv. Det är det allra viktigaste.

Med det sagt, så tror jag att man ibland finner frid och förlåtelse där det är som lugnast och vackrast runt en. Nu fanns det ju en hel del som knöt Skammelson till Tiraholm, av vad jag läst. Men om man själv åker ut till Bolmen och Unnen och tar sig en titt, särskilt nu kring högsommaren, så måste i alla fall den här tiden på året skänkt många vackra vyer för Ebbe att iaktta och begrunda.

Kom hit och njut av de vackra omgivningarna, och kanske se vart Ebbe Skammelson kan ha levt och rört sig!
I häftet "I Ebbe Skammelsons Kölvatten" kan ni finna både karta och information om markerade platser som kan vara av intresse för den nyfikne besökaren. Den finns bland annat att hämtas här hos oss på turistinformationen i Hyltebruk! Varmt välkomna!

/ Robin

torsdag 28 juli 2016

Bäckhästens Bageri & Café

Efter en lång dags aktiviteter kan det vara skönt att sätta sig ner och koppla av en stund. Detta kanske då med en kopp kaffe och lite fikabröd. Söker man det, så ska man ta en sväng in på Bäckhästens Bageri & Café.



Bäckhästens Bageri & Café nära Femsjö, en liten bit från Hyltebruk, sticker ut med sitt grönskande växthus där man kan sätta sig ner och njuta ett ögonblick. Växthuset är stort och rymligt, och även ifall det skulle regna eller blåsa kallt så har man ändå det varma och mysiga inomhus.
Skillnaderna mellan att ha ett café i ett växthus och ett vanligt sådant är uppenbara, men vad man kanske inte tänker på är själva grejen att kunna sitta inomhus och se ut åt alla håll. Även mindre önskvärda naturfenomen, som exempelvis en rejäl regnskur, blir satt till sin spets i upplevelse när det regnar och  smattrar mot glaset.
Det ger ett avkopplande ljud medan  man sitter inne i värmen och tryggheten.



Just idag regnar det inte, men solen lyser med sin frånvaro bakom ett vagt molntäcke. Vädret har under de senaste dagarna varit lite ostabilt, och detta var innan värmeböljan drog in som värst. Trots det så kan vi istället vila ögonen på den omvälvande grönska som beklär caféet. Tillsammans med mina fina kollegor så har vi en mycket trevlig pratstund medan vi reflekterar lite över dagen.

Inne, en bit från entrén arbetar de båda syskonen Lova och Vidar Brodin. Här inne säljer de bakverk och andra spännande varor. Bakelser och kakor är alla skapade med närproducerade råvaror. Egna odlingar, som är KRAV-certifierade, ger dem grönsakerna de behöver.
För produkter som inte är lokalt inköpta har man valt att satsa på Fair Trade-varor.



Just idag verkar det som om turisterna hittat hit då man kan höra en och annan dansk bland besökarna, och det ser ut som att det kommer kunna bli en mycket gynnsam säsong för de båda syskonen.

Innan vi ger oss så ber jag att få ett foto med dem båda, när tillströmningen svalnat lite, och det går de med på.



Vill ni veta mer om Bäckhästens Bageri & Café, så släng ett öga åt: www.backhasten.se!

/ Robin

tisdag 26 juli 2016

Åkershult Trädgård!

Dagens blogginlägg går i grönskans tecken. Vi besöker  Åkershult Trädgård där Anne och Bob väntar på oss.



Anne och Bob kom hit 2011 för att leva just sin dröm och idyll, bland allt det gröna som växer runt omkring oss. Vi blir varmt mottagna av både dem och deras fina hund.
Tillsammans vandrar vi runt omkring deras gröna företag och samtalar en stund, om dem och deras projekt.

Anne och Bob, som träffades en gång för många år sedan genom sitt intresse för det som växer, belönades 2014 med pris för Årets Nybyggare. Det är ett pris som finns till för att lyfta företagsamma människor med invandrarbakgrund. Anne och Bob är nämligen från Nederländerna!

Det blir kanske lite extra intressant för mig, och jag försöker smyga in lite frågor om vart i landet de kom ifrån och så vidare. För det är faktiskt så att jag ganska länge nu har haft ett intresse i att lära mig nederländska. Det mycket tack vare att jag spenderat perioder i Nederländerna.

Hursomhelst så är det ju inte för mina privata intressen som vi är där...



Deras trädgård ligger precis intill där de bor, och området är omgärdat av skog. Mitt i finner man grönska av alla de slag. Växthuset känns riktigt mysigt och där inne odlas det grönsaker, precis som det verkar göra i ett litet land nära intill. Här surrar det och har sig, och det verkar inte vara någon brist på humlor.
Växterna blandas om vartannat i en slags explosion av växtlighet av både inhemska arter och andra mer avlägsna. Kompositionen passar perfekt!




De berättar för oss, medan vi inspekterar hagen, att de kom hit för att de tyckte att det var så fint här. De säger också att de tycker att vi andra i trakten nog inte alltid uppskattar det vi har, hur vackert och fint det egentligen är här ute i det svenska landskapet.
Det kan jag nog hålla med om, inte minst med tanke på att vi faktiskt bor i ett väldigt stort land där de olika landskapen ofta skiljer sig en aning från varandra.
Det blir ibland lätt att tro att allt ser likadant överallt, eller att man tror att man sett allt som finns att se i ens närområdet. Det gäller att tänka om, som jag tryckt på tidigare. Gör man det kan det hända att man hittar små smultronställen man aldrig skulle upptäckt om man inte gav sig ut.



Just denna dag så belönas vårt uppdrag med äkta holländsk våffla, eller stroopwafel som det heter på nederländska. Det är Anne och Bob som bjuder oss på denna delikatess från deras lilla butik tvärs över infarten från växthuset.
Där kan man inhandla diverse saker som kan vara intressant för turister och såväl lokala invånare. Inte minst kan man ju som sagt äta sig mätt på några våfflor.



Tyvär har vi ingen bild på de holländska våfflorna. De liksom försvann ganska snabbt... Men vi kan garantera att det är gott. De är platta och något hårdare än vad vi är vana vid, samt att de har honungssmak! Kom hit och utforska de olika växterna, köp er några kanske? Och sätt er ner för en paus i det gröna med lite fika!

Vill ni veta mer om Åkershult Trädgård så kan ni ta er en titt på deras webbplats som är: www.tradgardsbutik.nu

/ Robin









måndag 25 juli 2016

Pensionat Sågknorren!

Idag skulle jag vilja tipsa er om att komma och besöka Pensionat sågknorren! Vi hamnade där, precis som andra gånger, genom en turné med broschyrer som skulle delas ut.



För att komma till Sågknorren så måste man ge sig ut i den småländska bygden, och visst passar pensionatet in i bilden av det gamla Småland på sätt och vis.
Verksamheten kring området är djupt förankrat i jordbruket, för här har man ett mindre sågverk och man har även haft grisuppfödning. På så sätt så känns ju även pensionatets namn väldigt passande.

Pensionatet drivs av Susanne och Kjell-Åke Källén och man känner sig direkt välkommen med deras glada sätt och positiva attityd.

Hit kommer lokala ortsbor, och nu under turistsäsongen människor från andra delar av Europa, för att äta eller slå sig ner för en paus.
Pensionatet erbjuder mat och husrum, i olika former, för den som vill stanna över. Maten är lagad från grunden med bra råvaror och grönsakerna hämtas ofta från den egna odlingen. När vi kommer dit så slår vi oss först ner för att ta lite lunch, som just då är paj med sallad.
När vi sitter där och äter så får jag mig för att tänka att det känns precis som att komma hem till någon och äta god hemlagad mat, vilket det ju så är också. Jag själv glufsar inte i mig en, utan två portioner innan jag ger mig på kaffet.

Själva matsalen är rymlig och stilen på inredningen och hur det är byggt känns äkta gentemot sågverkningen. Stabila träpelare bär upp taket som också är i trä.
Vi får sedan gå husesyn och spana in några av de olika rum de hyr ut till gäster. Här finns rum för alla former. Från de mysiga rummen till den lyxiga bröllopssviten, för nu de som går i giftastankar.



Jag ber att få en bild med de båda ägarna, innan Kjell visar oss runt på området, och det går de glatt med på.



 Kjell-Åke berättar att de för närvarande håller på att bygga om en annan byggnad, en bit bort ifrån pensionatet, som är tänkt att kunna locka fler turister. En liten spelhall är redan färdigbyggd, där gäster kan koppla av och roa sig med lite biljard och andra roliga aktiviteter. Men det stora intill har en del kvar att färdigställas.
När vi nu står där dock, så känns det som om det lagts ner ett ganska stort arbete redan och man kan ana hur häftigt det kommer bli när allt är klart. Tills dess så ser jag fram emot att få komma tillbaka till Pensionat Sågknorren för mer god mat, och då särskilt kring jul då det arrangeras julbord!




Vi önskar Susanne och Kjell-Åke lycka till med det nya arbetet och hoppas framgångssagan med pensionatet fortsätter!
Vill ni själva komma hit för att äta eller ha någonstans att bo några nätter, så kan ni segla in på deras webbplats, som är: www.sagknorren.se

/ Robin

fredag 22 juli 2016

Butik Paletti



Idag tipsar vi er om en mysig liten butik i Unnaryd, nämligen Butik Paletti. Butiken, som drivs av Anna Ström och Linnea Petterson, har existerat sedan 2011 och har sedan starten fått ett stort gensvar från både den lokala befolkningen och gäster långväga.



Vi är där på besök just då och jag inspekterar nyfiket deras sortiment, som vi får förklarat för oss är ett urval av produkter som är utvalda för hållbarhet och modernitet. Det kan man också läsa om på deras webbplats.
Men det vore att säga för lite om det fina de säljer i butiken, som är ett brett plock av varor som man omsorgsfullt valt ut för att kunna köpas med gott samvete. Butik Paletti har nämligen ett krav på fairtrade och miljömedvetenhet på sina produkter. Har varorna producerats under rättvisa former? Ja, då platsar det på hyllorna i butik Palettis butik.

Här finns alltifrån saft, gelé och choklad, till hår och hudvård (allt förstås utan tillsatser och onödiga E-ämnen). Det finns också kläder som producerats rättvist, hållbart och återvinningsvänligt.

Att trenden bland konsumenter att söka varor producerade med ekologiska och naturliga råvaror är det ingen som gått någon förbi direkt. Handlare börjar ställa krav på de stora handelsmärkena; men för de stora kedjorna har det varit långsamt att ställa om.

Det har därför på sätt och vis varit enklare för mindre butiker, som startar från scratch, att hänga med på den medvetna konsumption som visar sig bland konsumenterna. Butik Paletti är en av dem.

Idag finns Butik Paletti etablerade på hela tre platser, nämligen Unnaryd, Eksjö och Halmstad.



Ta en titt där själva! Här finns något för alla. Och har ni inte tid att komma och besöka en av de butiker som redan finns, så kan ni annars besöka deras webbshop. På webbplatsen hittar ni all information ni kan behöva.

Surfa in på www.butikpaletti.se

/ Robin

torsdag 21 juli 2016

Charlottenlund

Det finns en del fördelar med att arbeta som turistinformatör, man kommer ut och ser platser man aldrig sett förr. Man får ett nytt perspektiv på ens omgivning och man förenar nytta med nöje, minst sagt. Idag var inte annorlunda.
Laddade med broschyrer som skulle levereras till olika turistaktörer så passade vi på att fotografera våra visiter.



Just idag besöker vi en speciell plats som kallas Charlottenlund och som drivs av Lena och Leif Ericsson.
Leif känner jag till sedan tidigare då han faktiskt var min bildlärare en gång i tiden. Det blir förstås kul att träffa och se vad som blivit av honom efter alla dessa år. Vi hälsar som hastigast på varandra när vi anländer.

Charlottenlund är stort och rymmer flera gäster. Man erbjuder boende och upplevelser i trakten runtomkring.
Och Charlottenlund är ett populärt resemål för många. Med det så medföljer mycket jobb och skötsel av området, och gäster ska förstås underhållas.
Men det märks helt tydligt, inte minst när vi sätter oss ner med Lena och samtalar en stund, att detta varit deras stora projekt tillsammans; som de inte alls haft något emot att utveckla vidare och vidare.



Leif får ta hand om gästerna medan vi sitter ner en stund med Lena. Lena berättar för oss om hur arbetet först började, och hur det fortgått tills nu. Det märks på henne hur kärt Charlottenlund är för henne. Några andra som har en stor plats i hjärtat på henne är korna, som gäster kan komma nära medan de njuter av den lugna idyllen ute på landet.
Hon beskriver för oss, hur det är något extra särskilt när man ser gästerna kommer hit, slappnar av och interaktionen mellan dem och djuren.



Det är förresten det som har varit Charlottenlunds egna lilla nisch, att vara den plats där den stressade och oroade människan kan komma och ladda upp igen. Att släppa måsten och allt annat som kanske kan tynga en.
Läser man på deras webbplats så får man veta att Lena och Leif själva har bakgrunder med stressiga liv i storstäderna.

Charlottenlund är utsmyckat med det gamla och det bidrar till den frid som finns i atmosfären kring området. Här får tiden gå sin stilla gång i den takt det går, och förhoppningsvis får den fortsätta göra så även i framtiden.



Vill ni själva ta er en titt på Charlottenlund så finns all information om vad som händer där, boende och annat viktigt på deras hemsida: www.countryside-hylte.se

/ Robin




onsdag 20 juli 2016

Bruket


Idag ska jag berätta om en guidad tur jag och Fanny gjorde igår, som kanske kan intressera er också!

För en tid sedan bokade vi in oss på en guidad tur genom den stora pappersfabriken, som givit namnet åt Hyltebruk. I folkmun kallas fabriken rätt och slätt för Bruket, och har genom årens lopp upplevt både upp-och motgångar.
Som många här i kommunen så har jag själv haft en förälder som jobbat där, och i och med det har jag också sommarjobbat på fabriken. Så för min egen del var det ett intressant återbesök. För Fanny så var det första gången hon satte sin fot inne på fabriksområdet.



Vi anländer i god tid tills rundturen ska börja, utanör huvudkontoret, och träffar där vår guide för dagen, Flemming Mouritzon. Innan vi börjar så passar vi på att fråga lite om rundturens innehåll och om vad som är tillåtet vad gäller fotografering. Vi kanske kan påpeka här att fotografering går bra, så länge man inte använder blixt.
Efteråt så tar Flemming kommandot och vi får trä på oss hjälm och väst.



När vi ser tillräckligt mycket ut som att tillhöra en busig techno/industri-bands duo så ger vi oss iväg tillsammans med de andra mot fabrikskomplexet.

Flemming ger oss en kort introduktion om brukets tidiga historia medan vi vandrar genom grindarna och in på området. Något som slår en direkt är hur stort det är. Det ser ju förstås stort ut utifrån också, men sedan att gå upp mot de centrala fabriksbyggnaderna och de skyhöga skorstenen, så känner man sig ganska liten.



Flemming förklarar för oss att trots de nedskärningar man har tvingats göra de senaste åren, så har man förhoppningar om att trenden ska vända när det kommer till tidningsläsandet. På nästan alla fronter, världen över, så har tidningsförsäljningen gått nerför. Detta såklart på grund av den enorma digitaliseringen av nyhetsflödena som pågått.
När Flemming frågar oss om hur många av oss som fortfarande läser tidningen vid frukostbordet, så är det faktiskt hälften av oss som räcker upp handen, så visst finns det tecken som manar till hopp om framtiden.



Medan vi vandrar mellan aktiva arbetsplatser så får vi en ingående beskrivning om processen det tar för att göra tidningspapper. Här får vi också veta om hur mycket som förändrats, och då en del under ganska kort tid. Med tiden så förändras ju samhällen och städer, och det gör också industrierna. Vissa byggnader förlorar sin funktion, och får bana väg för nyare.

Jag ska förstås inte berätta för mycket, för det tycker jag ni får uppleva själva, men jag kan inte låta bli att visa lite från den stora finalen. Jag pratar förstås om pappersmaskinerna och de är verkligen jättehäftiga.
Hela industriområdet är förresten väldigt spännande, och man undrar vad varje litet rör och knapp gör. Det verkar som att det är aktivitet och rörelse vart man än tittar.

Personligen kan jag tycka industrier är väldigt roliga att inspektera, eftersom de ibland är ganska estetiskt tilltalande. Varje del har sin funktion och det sjuder ljud från alla håll och kanter. Det känns ibland som att man är i en plats för jättar. Inspirerande minst sagt, om det är sådan inspiration man söker!



Jag tycker att bruket är en riktigt häftig plats att besöka, och det känns kul att de arrangerar sådana här guidningar för alla som vill komma och titta på fabriken.
Flemming bekräftar för oss att det är ofta gamla arbetare som kommer på de här turerna, för att se vad som blivit av fabriken.
Det kan man förstå. För med tanke på hur länge fabriken funnits, och hur många som passerat genom grindarna där genom årens lopp, så kan man tänkas sig hur fabriken förändrat liv och karriärer. Ett folk samlades kring bruket en gång i tiden, och båda finns kvar än idag.

Vi tackar Flemming och Fanny och jag drar oss hemåt igen. Vi håller med varandra om att höjdpunkten för just oss var nog de stora maskinerna.



Vill ni själva besöka fabriken så har de guidade turer några tillfällen nu under sommaren. Här får ni chans att ställa frågor om allt som har med fabriken och papperstillverkningen att göra!

För information om bokningar kan ni ringa på telefon: 01046-18150. Guidningen tar cirka två och en halv timme, och bra kläder och skor krävs!

Datum för guidningar finns som följande:
26:e juli
2:e augusti
9:e augusti

/ Robin











tisdag 19 juli 2016

Våffelstugan!

Dagens inlägg går i våfflans tecken! Jag kanske ska påminna om att de föregående inläggen utspelade sig faktiskt under en dag. Därför var det avslappnande att avrunda vår resa med ett besök på Glassbo Våffelstuga.

 

Glassbo Våffelstuga ligger på vägen mot naturreservatet Glassbo och ligger på så sätt i ett naturskönt område. Det ligger också väldigt nära Hyltebruk där jag själv kommer ifrån, men det har inte kommit mig för att besöka tidigare. Lena har tidigare under dagen hållit med mig om det, att när man bor nära så blir det ibland att man inte ser sig omkring i det som ligger en närmast.

Våffelstugan drivs av Leif och Marita, men får också hjälp av mormor Erna. Delar av bebyggelsen tros kunna dateras ända till tidiga 1600-tal, och här har en familjs historia utspelat sig. Men sedan sägs det också att en gammal kändis övernattat här, nämligen Gustav II Adolf.
Nu säljs här inte bara våfflor, utan här visas också upp och säljs hantverk från folk i bygden. Det kan man hitta i ett av de andra husen på gården.

När vi anländer så är det redan packat med folk. Dagen har ju varit mestadels solig och just nu verkar solen visa sig lite extra mycket, och det märks när människorna tittar fram.
De små röda husen får en att tänka på småländsk landsbygd, och det hela känns väldigt pittoreskt. Vi tas emot med öppna armar och jag blir skolad i spanska.
Ingen tid går till spillo utan vi beställer raskt in en varsin våffla med lite kaffe till.

Och hur smakar våfflorna då? Jo de är fylliga och krispiga; och vanligtvis brukar jag inte riktigt kalla mig för en våffelfanatiker, men jag måste säga att jag blivit lite frälst.

 

Innan vi beger oss hemåt igen så börjar jag reflektera över dagens besök och händelser. Jag kan konstatera att det har varit en mycket trevlig dag, med mycket samtal och skratt. Dagen har också blivit en påminnelse om att man måste ses sig om överallt, även på de platser som endast ligger ett stenkast ifrån de vanliga promenaderna.
Det finns alltid något nytt att se, alltid något nytt att upptäcka och alltid någon ny att stifta bekantskap med. Denna uppenbarelse förhöjs med en våffla i magen!



Och mer om Glassbo Våffelstuga kan ni läsa på: www.glassbovaffelstuga.com

måndag 18 juli 2016

Vi slår ett slag för golfen!


Vidare på våran genomresa så rullar vi in på Rydö Golfkrog för lite lunch, för efter en lång resa så gapar våra magar tomma. Golfkrogen drivs av Nina Johansson och Sofie Andersson som också är lokala ortsbor.
När vi glider in så möts vi av Sofie, men också William som är tio år. De tar glatt emot oss och vi sätter oss ner för att luncha.

  

Det finns både inne och uteplatser och eftersom vädret bjöd lite på sig så bestämde vi oss för att sitta ute och äta. Hade det nu istället regnat så hade vi suttit inne i den fräscha matsalen.
Maten smakar gott och ger en känsla av väl smaklig husmanskost och nyttighet, och med solen som gäst njuter vi av den lilla stunden vi har under lunchtid. Utsikten över själva banan är också skön att beundra från den plats där vi slog oss ner.
Efteråt är det meningen att vi ska träffa Ingvar Carlsson, intendent på Rydö Golfklubb och få oss en insyn i golfens värld.

  

Jag har aldrig spelat golf. När jag var yngre så tänkte jag mest att det var en sport för de med pengar på fickan. Nu när jag är äldre har tanken kring golf såklart mognat, men sporten är fortfarande främmande för mig.

Det råder vi strax därpå bot på när vi till slut träffar Ingvar.
Ingvar agerar som intendent på Rydö Golfklubb och berättar för oss om klubben och dess medlemmar. När jag frågar honom om hur länge han själv har golfat så visar det sig att det egentligen inte är så fasansfullt längesedan sedan han själv började. Men det berättar han också sen; att det är varierar ofta när folk blir "bitna", som han själv uttrycker det. För honom själv kom det sig att han tog upp klubban efter att han hört så mycket prat om golfen genom sina arbetskamrater. Då, efter att han själv provat, så blev han fast.

Jag frågar honom om vad han själv tycker är charmen med sporten. Ingvar beskriver att det är lugnet och gemenskapen som lockar. Det kan man förstås tänka sig, att spatsera omkring på välklippta öppna landskap, med naturen runt om sig så kan man ju inte må annat än bra. Gemenskapen finns där när man vill umgås, jämföra resultat och ha roligt.

Vi pratar mycket om sporten, reglerna och hur handikappsystemet funkar. Det blir mycket information att ta in på en närmare timmes samtal, men det märks att Ingvar tycker om att prata om det; och även för en som inte är insatt överhuvudtaget så blir det en intressant insyn i sporten när man hör någon prata om det med sådan hängivenhet.

Till slut undrar jag hur det egentligen står till med kostnader för den som vill börja. Ingvar berättar då att det nuförtiden inte kostar så mycket. Ett hyfsat nytt golfklubb-set verkar kosta omkring två tusen kronor. Med andra ord så verkar det som om möjligheten för gemene man att ta upp sporten som aktivitet har ökat.
Och vem vet, kanske man själv skulle prova någon gång?

Om ni själva är intresserade av att besöka Golfkrogen, eller ta ett sving med Rydö Golfklubb, så finns både matmenyer och information om klubben på deras webbplats. Klubben har generösa erbjudanden för den som vill prova på och för de som vill fortsätta.

www.rydogolf.se

/ Robin



fredag 15 juli 2016

Jätten och stenen

Förr i tiden gick gränsen mellan Sverige och Danmark genom det som idag är Rydöbruk. Gränsen markerades av ett stort stenblock, praktiskt och bra! Ingen kunde ju här undgå att det här gick en
gräns mellan två nationer!



Här finns historier och sägner om friktioner mellan de två ärkerivalerna, särskilt från den period då snapphanarna härjade i det sydliga regionerna.
De dagarna är förbi som tur är, och idag lever endast ett varmt broderskap vidare mellan de två nationerna.

Men stenblocket då? Den sten som idag kallas Knystahall, ligger än idag kvar, vilandes, på sin plats. Även om tiden fortsatt sin stilla gång, och landskapet och omgivningen har förändrats, så har den legat kvar som en påminnelse om forna dar.
Idag omges den av ett villasamhälle och en trevlig golfbana, som vi ska återkomma till i ett annat inlägg, ligger bara ett stenkast därifrån.

På tal om stenkast så är nog historien om stenen tämligen välkänd för invånarna i området, men för er som inte känner till den så kan vi berätta att det är inte vanliga sten. I alla fall inte i folkmun.

Knystahall gör sig känt, förutom genom sin status som gammal gränsmarkering, som ett kast; gjort av en jätte för längesedan. Jätten hade sin hemvist i Torupstrakterna, enligt sägen, och blev en dag så förbargad på kyrkklockorna borta i Långaryds kyrka; att han lyfte upp det stora stenblocket och slungade iväg det mot kyrkan.
Nu var stenblocket ganska så tungt, även för en stark jätte, och stenen nådde inte kyrkan.
Av alla jättar som nu fått för sig att kasta stenblock på kyrkor, så finns det inte en enda som faktiskt träffat en kyrka, vilket nog är för väl det!

Kom hit och ta en titt på stenen, och se om det är sant som det sägs; att den vänder på sig var gång den känner doften av nybakat bröd!



/ Robin